Skiathos

Jag minns hur jag steg av planet och kände hur luften på Skiathos bar på något mjukare än värme, som om ön andades långsammare än jag var van vid. Det var salt i vinden och en doft av tall som blandade sig med solvarm sten. Jag gick utan mål, lät fötterna bestämma riktning, och varje steg kändes som ett stilla ja till att stanna upp. Här fanns ingen brådska, bara ett löfte om att tiden kunde tänjas ut som en eftermiddag i skugga.

Havet följde mig överallt, ibland som ett bländande blått fält mellan husen, ibland som ett lågmält brus bakom pinjeträden. När jag kom ner till stranden var sanden ljus och fin, nästan som mjöl, och vattnet så klart att jag kunde se mina tår röra sig i långsam dans. Jag simmade rakt ut tills ljuden från land löstes upp och det enda som fanns var min egen andning och solens flimmer genom ytan. I det ögonblicket kände jag hur kroppen mindes något gammalt och enkelt, att flyta, att vara.

Staden hade en rytm som var både livlig och mild. Kaféer öppnade sig mot gatan med stolar som såg ut att ha stått där i generationer. Jag satt länge med ett glas kallt vatten som immade i värmen och lyssnade på röster som växlade mellan skratt och lågmälda samtal. Orden var grekiska men känslan var universell. Här berättades vardagen med händerna, med blickar, med pauser som var lika viktiga som meningarna.

När kvällen kom förändrades ljuset. Husen fick en varm ton, nästan honungsfärgad, och havet blev djupare i sin blåhet. Jag gick längs hamnen och såg fiskebåtarna gunga lätt, som om de nickade åt varandra efter en lång dag. Doften av grillad fisk och citron drog mig in på en liten taverna där tiden verkade stå stilla. Jag åt långsamt, drack vin som smakade sol och jord, och kände hur dagen sjönk ner i mig som en stilla melodi.

Nätterna på Skiathos var aldrig helt tysta. Det fanns alltid ett avlägset skratt, ett glas som ställdes ner, en våg som nådde stranden. Jag låg vaken och lät ljuden bli till ett slags vaggsång. I mörkret kände jag mig både långt hemifrån och märkligt hemma. Som om ön lånade mig en annan version av mig själv, en som var mindre kantig, mer lyhörd.

På morgnarna vaknade jag tidigt, innan hettan tog över. Jag gick upp till en utsiktsplats där jag kunde se ön veckla ut sig. Gröna kullar, vita hus, havet som en oändlig spegel. Ljuset var klart och nytt, och jag tänkte att varje dag här började med en tyst inbjudan att se världen lite långsammare, lite mjukare.

Skiathos stannade kvar i mig långt efter att jag rest därifrån. Inte som en lista av platser eller saker, utan som en känsla i kroppen. Som minnet av salt på huden, av skugga under träd, av en röst som skrattar någonstans i kvällsljuset. Jag bar med mig ön som ett andetag jag kunde ta fram när vardagen blev för trång, och varje gång jag tänker på den känner jag hur jag återigen sätter ner fötterna i den varma sanden och låter tiden vänta.

Innan jag lämnar ön brukar jag samla mina egna små hemligheter, sådant som fastnat lite djupare än annat. Bland stränderna återvänder jag alltid i tanken till Koukounaries med sin mjuka sand och doften av pinjeskog, till Lalaria som nästan känns overklig med sina vita klippor och sitt mjölkblå vatten, och till Mandraki där havet ofta är lugnare och dagarna får rinna iväg utan krav. När det gäller sevärdheter dras jag upp mot Evangelistria-klostret där luften är svalare och utsikten bär på både historia och stillhet, och jag går gärna vilse i Skiathos stad, upp i de smala gränderna där tvätten hänger mellan husen och livet pågår bortom vykorten. För att äta söker jag mig helst till de mindre tavernorna där stolarna står lite snett och menyn inte är lång. Där finns ofta den bästa grillade fisken, långkok som smakar tid och sallader som doftar oregano och sol. Platser som Marmita, Taverna Alexandros eller någon anonym liten taverna vid vattnet, där ägaren själv kommer ut och frågar om maten smakar bra, är för mig själva essensen av Skiathos. Det är där ön öppnar sig på riktigt, mellan en klunk vin och ljudet av havet alldeles intill.